Satt precis & tänkte på det...Har det verkligen gått 2 år? Har jag överlevt & kämpat i 2 år?
Jag trodde aldrig att jag skulle överleva att någon jag verkligen älskade, skulle försvinna ifrån mig. När farfar dog 2001, så kände jag tomhet bara. Varför vet jag inte ens, om jag ska vara helt ärlig...Men när dom sa att Elisabeth hade dött? Jag såg hur hela mitt liv blev ett svart hål, min framtid fanns inte mer. Jag kunde inte ens tänka ut vad som skulle hända 5 minuter framåt, kändes som om min framtid dog med henne.
Ändå så lyckades jag kämpa där & då. Jag vägrade sitta ner & bara gråta, även om jag kände för att göra det. Och ja, tårarna kom i omgångar! Men för det mesta satt jag & bara stirrade rakt ut i luften, lyssnade när familjen pratade & åt när jag blev tillsagd. Fastän jag inte kände någon hunger, jag kände bara smärta & förtvivlan.
Och jag minns hur jag kände mig när jag hade åkt hem. Var som att jag var ett svart hål, satt mest bara & stirrade rakt ut. Eller sov. Några få timmar om dagen umgicks jag med syster & fokuserade allt på min systerson Lukas.
Och för exakt 2 år sen, satt jag & tittade på när Lukas sov i sin vagn i mitt vardagsrum, för syster & svåger var uppe på förlossningen för att Tilde skulle födas. Då mådde jag bra, för en stund. Jag log när Lukas vaknade, vi gick hem till systers lägenhet för att Lukas skulle få sova hemma på natten. Jag kände glädje!
Så ringde syster vid 21-tiden på kvällen, då var lilla Tilde född. Då föll allt igen! Jag hade ju förberett mig på detta, men blev ändå chockad & nästan lamslagen över hur jag reagerade. Nattade Lukas, tog med mig datorn in i systers sovrum & la mig där. Tittade runt på nätet, försökte svälja tårarna. Men det gick inte....På morgonen skrev jag ett långt självmordsbrev, och la upp i min blogg. Jag menade allvar, jag hade planerat allting så bra. Mamma skulle ta Lukas, jag kunde gå hem & dö i ensamhet.
Nu när jag tänker tillbaks, vafan tänkte jag på? Varför skulle jag dö? Men just DÅ var det en ultimat tanke - Jag skulle få vara med min dotter.
Men nu sitter jag här, och är en överlevare. Jag har verkligen överlevt! Och blivit starkare, det trodde jag faktiskt aldrig