Hon må driva mig till vansinne & vissa dagar önskade jag att jag slapp henne! Men 90% av tiden, så älskar jag henne. Jag är tacksam att ha just HENNE som mamma. Hon gör allt för mig & mina systrar, på gott & ont.
Min mamma har tagit hand om mig, älskat mig & stöttat mig genom dom mest konstiga situationer du kan tänka dig, sen jag föddes. Vilket var den soliga onsdagen 21;e maj 1986, 11:52.
Jag rotade runt efter en sak i mitt kaos(läs - sovrum) förut, och hittade ett ljus med en dikt på, från exet(Elisabeths pappa). Blev helt varm i bröstet & fick tbx den där känslan jag hade hela vårat första år. Nej, inte ilska :P Jag minns att jag kunde vakna mitt i natten & bara titta på honom, kände mig...Ja, stolt! För att jag fick vara Hans, och att han älskade mig.
Imorgon(eller snarare inatt!) är det 2 år sen våran dotter dödföddes. Tänk att två år har gått så himla snabbt! Känns ju som om det var igår jag & Michael satt & planerade bröllop. Men icke, det är 3 år sen i augusti det! Åren går fan fort :o
Nej, nu ska jag planera lite inför morgondagen & packa ner allt som ska med till graven imorgon. Nya lyktan, ljus, blomma & dekorationer :)
Kollade på kalendern, och reagerade på att det var den 17;e. VA?! Redan?!?!?!? Har 2 år gått så snabbt?!
Det är ju 2 år sen lillan dödföddes nu på torsdag. Och jag borde inte vara chockad, jag & syster har ju planerat att ta oss en tripp dit på torsdag. Varför blev jag då så chockad?
Elisabeth, snart 2 år sen du lämna oss i stor sorg. Älskar dig lika mycke som då, saknar dig mer & mer varje dag som går! Du är & kommer alltid förbli vårat lilla mirakel, som valde att bli en ängel innan vi lärde känna dig. Mamma & pappa älskar dig
Sista dagen på förlossningen - Jag, Michael & Elisabeth
Denna bloggen ska nu ta en ny inriktning. För fr.o.m måndag börjar mitt nya liv. Steg 1 iallafall! Steg 2(och det slutliga steget) kommer i maj. Kommer skriva mer om detta ju längre tiden går, så håll ögonen öppna!
Ja, jag trodde att jag skulle få må bra nu. Slippa all skit, börja om på nytt! Men nej, varför trodde jag det? För VARJE gång mitt liv börjar bättra sig, så kommer DU & försöker förstöra allt. När ska du inse att våran s.k "kärlek" inte är värd något? Du har fått chans efter chans sen 2008, nu orkar jag inte mer. Jag tänker inte nedvärdera mig själv till att släppa in dig i mitt liv igen, jag gör inte om det misstaget igen.
Men ändå träffar hans ord så självklart, han gör mig till den där osäkra flickan jag var sommaren 2009 igen. Han lyckas alltid sänka mig till den nivån, när jag börjar ifrågasätta mig själv & mitt egna värde.